Kan Gud verkligen fatta hur det är att vara människa?

Ur dramat ”Den långa tystnaden”

Vid tidens ände fanns miljarder människor utspridda på en stor slätt framför Guds tron. De flesta skyggade för det klara ljusskenet framför dem. Men några grupper långt fram i mängden pratade upphetsat – nästan påstridigt.

”Kan Gud döma oss? Vad vet han om lidande?” fräste en näsvis ung brunett. Hon drog upp en ärm för att visa ett intatuerat nummer från ett nazistiskt koncentrationsläger. ”Vi fick lida… vi piskades… torterades … dödes!”

I en annan grupp knäppte en svart pojke upp skjortkragen. ”Vad säger ni om det här?” frågade han och visade det otäcka märket efter ett rep runt halsen. ”Lynchad… inte för något brott utan bara för att jag var svart!”

Bland några andra väntande stod en gravid skolflicka och blängde ilsket. ”Varför just jag?” mumlade hon. ”Det var inte mitt fel!”

Långt ut över slätten fanns det hundratals sådana grupper. Var och en hade klagomål att anföra inför Gud för att han tillåt ondska och lidande i sin värld. Gud var ju lycklig som fick leva i en himmel där allt var ljuvlighet och ljus, där det inte fanns gråt eller fruktan, svält eller hat. Vad visste Gud egentligen om allt som människan måste lida i den här världen? För Gud hade ju en mycket skyddad tillvaro, menade de.

Några av grupperna skickade fram sina ledare, utsedda därför att de hade lidit mest. En jude, en svart man, en person från Hiroshima, en deformerad krympling, ett neurosedynskadat barn. De rådgjorde med varandra på mitten av planen. Till slut var de färdiga att lägga fram sin sak. Allt var väl uttänkt.

Innan Gud kunde anses kvalificerad att var domare över dem måste han lida det de hade genomlidit. Beslutet innebar att Gud skulle dömas att leva på jorden – som människa!

”Låt honom födas som jude! Låt människor tvivla på äktheten i hans börd! Ge honom ett arbete som är så svårt att till och med hans familj anser honom vara från sina sinnen när han försöker utföra det! Låt honom bli bedragen av sina bästa vänner! Ställ honom inför falska anklagelser, låt honom fällas av en partisk jury och dömas av en feg domare! Tortera honom!

Och låt honom så till sist få se vad det är att vara verkligt ensam! Låt honom sedan dö! Låt honom dö på ett sådant sätt att det inte råder minsta tvivel om att verkligen är död! Skaffa fram en mängd vittnen som kan bekräfta det!”

Medan de olika ledarna föredrog sin del av domen hördes gillande utrop från den samlade folkmassan. Och när den sista hade föredragit domen blev det tyst länge. Ingen sade ett ord. Ingen rörde sig. Plötsligt insåg alla att Gud redan hade gått in under domen.

Hunden ligger i vägen och det stör mig!

I familjen finns det en hund, allmänt kallad Lurvas, men ibland även hundrackarn. Trevlig, mjuk och go på alla sätt, men han har inte förstått sin plats i tillvaron. Får han själv berstämma så lägger han sig allra helst i en dörröppning eller mitt på golvet där vi oftast går, så vi måste kliva över honom.

Han är inte bara snäll och go, han är dessutom opålitlig, för allt som oftast när jag kliver över honom bestämmer han sig för att just då resa på sig. 30 kg hund får en att snubbla rejält. Ingen trevlig upplevelse alls.

Han gör så att jag hela tiden måste observera vart jag sätter fötterna och måste planera min framfart i huset. Han ligger i vägen och det stör mig!

Ibland funderar jag på om det kan vara likadant i andra relationer. Människor ligger kanske inte i vägen rent bokstavligen, men våra uppfattningar är olika om saker och ting och hur det ska göras och det kan störa mig. (Jag stör säkert dem lika mycket!) Men de får mig att tänka till var jag sätter ner fötterna, hur jag väljer att gå och när det är viktigt att lyfta på hatten och bara gå vidare, eller när det faktist är värt att risker att snubbla, men ändå nå målet.

En klok man sa en gång att "som järn skärper järn så skärper den ena människan den andra". Det ligger nog rätt mycket i det. Men hundar står det inget om i den sekvensen, så jag håller fast vid: Hunden ligger i vägen och det stör mig!

Ha en bra dag, med eller utan störiga hundar!
/Maritha

Ibland blir även jag mållös...

Snubblade på det här klippet idag.



Jag, vad ska man säga? HJÄLP!!!

Att bli vacker kostar 10,5 miljarder kronor!

I går kväll såg jag på TV att i Storbritannien spenderar man 10,5 miljarder kr varje år på kosmetika! Om man nu tänker att man blir vackrare av en massa smink så undrar jag hur våra brittiska vänner skulle se ut om de inte la ner de enorma summorna?

I veckan berättade en av våra vänner som jobbar i Kenya att de barnen som finns i byn nästan inte får någon mat alls under skollovet som är 6 veckor. Det finns varken mat eller pengar att köpa maten för, så föräldrarna väljer att ge barnen mat på kvällen så de får somna mätta och sova under natten. På dagen försöker de få barnen att inte tänka på att de är hungriga utan istället leka bort hungern.

För ett par veckor sedan var jag och köpte julklappar. Korgen blev välfylld och allt var till människor som jag älskar, men som redan har så mycket saker att de inte kan använda allt de har. När jag nästan var klar ringde sonen och påminde mig om att jag också skulle köpa saker till "operation julklappen". Det är en möjlighet för svenska skolbarn att få ge bort en julklapp till barn i Ukraina som inte får någon julklapp alls. När jag gick där i affären och plockade ned ritblock, pennor, någon tvål, tandborste och tandkräm i krogen så blev det plötsligt en helt annan mening med hela julklappsinköpen. Plötsligt insåg jag att nu gjorde jag verkligen det som julen handlar om. Köpte saker för att ge bort till den som verkligen behöver det.

Ibland skyller vi på Gud för att det är sådan svält och sådan fattigdom, men jag undrar om det verkligen är hans fel? Har inte jag ett ansvar för hur jag lever mitt liv och vilka konsekvenser det får för alla andra? Om jag väljer att bidra till de där 10,5 miljarderna som läggs ut på smink,(eller hur mycket det nu är i Sverige), borde jag inte då fundera på om jag kan omprioritera så ett fattigt barn i Kenya kan slippa vara hungrig hela dagarna?

Om du vill vara med och ge ett bidrag till de hungriga barnen så hör av dig så får du ett konto nr som du kan sätta in pengarna på. Allt du ger går direkt till barnen, inga pengar försvinner på vägen i form av adm. avgifter, osv.

Annars kanske du ska köpa en ko i julklapp till någon som egentligen inte behöver något? Kon får inte den personen utan någon som kan få sitt liv förvandlat genom det. Gå in på http://www.erikshjalpen.se Där finns en hel mängd andra presenter du kan ge i varierande prisklasser så passa på att gör någon glad genom att hjälpa en annan!

Hoppas att du vill vara med och hjälpa någon som behöver det den här julen!

En parkerad anka!

En parkerad anka!
Förra veckan stötte jag på den här skylten utanför en kyrkan som jag besökte. Kommunen hade valt att kalla parkeringen för "Ankdammen".
En parkering utanför en kyrka som kallas för "Ankdammen" kan inte vara särskilt smickrande.

Faktum är att jag tror att både skylten med "P" och skylten med "Ankdamm" borde vara något av det vi fruktar mycket som församlingar. Inte vill vi parkera oss i våra kyrkor och låta de bli ankdammar?!? Nej, kyrkan måste få vara, och ska vara, något annat än en ankdamm. Bästa sättet måste vara att röra sig bland en hel mängd människor och sammanhang som hjälper oss att se vilka frågor som tenderar bli ankdammsfrågor och vilka frågor som är relevanta. Och för att det ska bli rörelse kan vi givetvis inte parkera oss på plats. Jag tror faktiskt att de där två begreppen hör ihop mer än vi tror; "Parkering" och "Ankdamm"!

Förresten det är nog inte bara i kyrkan det riskerar bli ankdamm om vi parkerar oss för länge. Det kan det nog bli lite här och där!

Och så kanske det är på sin plats att jag ändå berättar att ursprunget till namnet "Ankdammen" antagligen inte hade att göra med kyrkan som låg där till vänster, utan det var nog ankdammarna på höger sida som hade gett namnet åt parkeringen. Hoppas jag!

Ha en bra fortsättning på dagen och akta dig för att bli en parkerad anka!
/Maritha

Är verkligen himlen särskilt viktig?

I dag är det Alla helgons dag. En dag då vi minns de som har dött, men också en dag då många tänker på livet efter detta. Men om man är en modern nutidsmänniska är det då viktigt att tänka på himlen? Är det inte till och med lite livsfrånvänt att göra det? Kan man verligen gå omkring och njuta av livet här och nu och samtidigt tänka på döden?

Jag tror att det inte behöver vara någon motsats mellan att verkligen leva livet här och nu och njuta av allt det som är bra och gott, och samtidigt tänka, eller till och med längta till himlen. Jag tror till och med att vi behöver tänka på himlen ibland för att både orka och ha målet tydligt för oss. Om vi har himlen som mål tror jag nämligen att det hjälper mig att korrigera mitt liv här och nu, så att det både blir bättre för mig och mina medmänniskor.

Däremot tror jag inte att himlen är en belöning för att har har levt ett bra och gott liv här. Det skulle verkligen vara orättvist mot alla dem som på något sätt inte kan leva ett gott och bra liv pga t ex livsomständigheter. Vägen till himlen tror jag går genom att jag tydligt säger att jag vill leva i en gemenskap med Gud redan här och nu.

Det finns en berättelse om Florens maj Chadwick (1918 - 1995) som var amerikansk simmerska som kan hjälpa oss att förstå varför det är så vikitgt att vi ibland tänker på himlen.

År 1952 var Florence den första kvinnan att försöka simma 21 miles mellan Catalina Island och Kalifoniens kust. Hela vägen var hon flankerad av små båtar som såg till att hajarna inte fick tag i henne och var beredda att hjälpa henne om hon blev skadad eller trött. Vädret var dåligt helat tiden. Dimman var så tjock att hon knappt såg följebåtarna. Efter ungefär 15 timmar i tjock dimma började Florens tvivla på sin förmåga, och hon berättade för sin mor, som var i en av båtarna, att hon inte trodde att hon kunde göra det. Hon simmade i en timme till innan hon bad att de skulle hjälpa henne upp i en av båtarna, oförmögna att se kusten på grund av dimma. När hon satt i båten upptäckte hon ut att hon hade slutat simma bara en halv miles bort från sitt målet, dvs bara några hundra meter. Hon sa efteråt till en reporter, "Jag vill inte ursäkta mig, men om jag kunde ha sett land jag vet att jag skulle ha klarat det." Dimman hade gjort henne oförmögen att se sitt mål, och det fick henne att känna det som om det var kört.

Två månader senare försökte hon igen. Dimman var lika tät, men den här gången klarade hon det. Efter 13 timmar, 47 minuter och 55 sekunder, nådde hon den kaliforniska kusten. Hennes egen förklaring var att hon hade en bild av strandlinjen framför sig hela tiden.

Jag tror att både Du och jag bättre kan klara av livet om vi har himlen som mål! Hoppas att du får en fin dag idag!

Är du densamma nu som när du tittade dig i spegeln i morse?

Självbild? Vem är du när ingen ser dig? När du är som mest sann och trovärdig? Reklam i alla ära, men visst säger det här klippet något om oss alla? Även om vi inte gör så drastiska retuscheringar av oss själva, så visst finns risken att en och annan mask åker på under dagen?
Du är du och du duger, glöm inte det!