Älskar någon dig egentligen?

Älskar någon dig? Eller kanske ska frågan formuleras så här istället? Varför är du älskad? Är det för att du kan en massa, eller för att du gör en massa, eller för att du ser ut på ett särskilt sätt?

OM det är så, vad händer med den kärleken den dagen då du inte kan en massa, eller kan göra en massa eller har ditt utseende i behåll?

Robbie Williams sjunger för 30 000 personer som hyllar honom. Han gråter och sjunger följande:



Det räcker inte med uppskattning eller dyrkan. Det räcker inte med en kärlek som baseras på vad du kan, vad du gör eller hur du ser ut. Inget av den kärleken kan fylla det hålet som kanske finns i dig. Det kan bara den Gud göra, som säger att han älskar dig, med en evig kärlek, därför att du är du! För honom räcker det för att Han ska älska dig! Hoppas att du visste det!

Påsken och en berättelse om en pojke med Downs syndrom

Philip föddes med Downs syndrom. Han var ett snällt barn. Lycklig tycktes det...men han blev mer och mer medveten om skillnaden mellan honom och andra barn. Philip gick troget, varje söndag, till söndagsskolan. Han gick i tredje klass tillsammans med nio andra 8-åringar. Du känner till 8-åringar...Philip med sitt avvikande beteende var inte helt accepterad. Deras lärare var känsliga för Philips situation och hjälpte gruppen att älska varandra, så gott de kunde, under dessa förhållanden. De läste och lärde sig, de skrattade, de lekte tillsammans. De brydde sig verkligen om varandra, även om 8-åringar inte så ofta säger högt att de bryr sig om varandra.
Men..det fanns ett undantag. Philip var inte riktigt en del av gruppen. Philip valde inte, han ville inte vara annorlunda. Han bara var det...det var så det var..

En av hans lärare hade en underbar idé om vad hans klass skulle göra söndagen innan Påsk (1997). Han ordnade fram 10 stora påskägg. Barnen blev helt till sig när han kom in och delade ut ett till var och en. Det var en vacker vårdag och uppgiften varje barn fick var att gå ut och hitta en symbol för ett NYTT LIV, lägga den i ägget och komma tillbaka med alltihop till klassrummet. De skulle sedan öppna äggen och dela med sig av alla "nytt liv symboler" och visa dem, en och en. De blev alldeles vilda av glädje. De sprang som yra höns ute på gården, samlade sina symboler och sprang tillbaka till klassrummet.

De la alla äggen på ett bord, och så började läraren öppna dem. Alla eleverna samlades runt bordet. Han öppnade ett ägg och hittade en blomma och alla "åh-ade" Han öppnade en annan och fann en liten fjäril. "Vad vackert", sa flickorna, eftersom det är svårt för en 8-årig pojke att säga så..Läraren öppnade ett till och den innehöll en sten och som 3:djeklassare gör så skrattade några, medans andra sa: "Det är idiotiskt! Hur kan en sten vara nytt liv?" Men den smarta lilla pojken som hade lagt dit den sa: "Det är min och jag visste att alla ni skulle ta blommor, fjärilar, löv och såna saker. Därför tog jag en sten, för jag ville vara annorlunda och för mig är det ett nytt liv." Alla skrattade.

Läraren sa något om visdomen hos 8-åringen och öppnade nästa ägg. Det fanns inget inuti. Barnen ropade, som 8-åringar gör: "Det är orättvist, det är korkat! Någon gjorde inte rätt!" Läraren kände att någon drog i hans tröja och han tittade ner." Det är mitt" sa Philip, "Det är mitt"

Och barnen sa:"Du gör aldrig någonting rätt Philip, det finns ju inget i ägget!"
"Jag gjorde visst rätt", sa Philip. "Jag gjorde det visst rätt. Graven var ju tom!"
Det blev alldeles tyst i klassrummet..en väldigt tät tystnad..Och för er som inte tror på mirakel, vill jag berätta att det just där, hände det ett mirakel denna dag. Med ens förstpd alla barnen det..graven var ju TOM. Philip hade rätt..det var symbolen för ett NYTT LIV! Från den stunden blev det annorlunda. Philip blev plötsligt en del av gruppen med 8-åriga barn. De släppte in honom. Han blev mycket omtyckt..alla insåg att Philip var en klok pojk.

Philip dog den sommaren (1997). Hans familj hade vetat sen han föddes att han inte skulle få leva sitt liv fullt ut. Philip hade många "fel" i sin kropp..Och så, sent i Juli, avled Philip av en infektion som barn normalt snabbt skulle bli frisk ifrån. På hans minnesgudstjänst marscherade 9 st. 8 - åringar fram till kistan tillsammans med sin söndagsskolelärare och på kistan la dom ett stort tomt ägg. Symbolen för ett NYTT LIV!

Det var Philips symbol för ett nytt liv och det kan också få bli din!

Kan Gud verkligen fatta hur det är att vara människa?

Ur dramat ”Den långa tystnaden”

Vid tidens ände fanns miljarder människor utspridda på en stor slätt framför Guds tron. De flesta skyggade för det klara ljusskenet framför dem. Men några grupper långt fram i mängden pratade upphetsat – nästan påstridigt.

”Kan Gud döma oss? Vad vet han om lidande?” fräste en näsvis ung brunett. Hon drog upp en ärm för att visa ett intatuerat nummer från ett nazistiskt koncentrationsläger. ”Vi fick lida… vi piskades… torterades … dödes!”

I en annan grupp knäppte en svart pojke upp skjortkragen. ”Vad säger ni om det här?” frågade han och visade det otäcka märket efter ett rep runt halsen. ”Lynchad… inte för något brott utan bara för att jag var svart!”

Bland några andra väntande stod en gravid skolflicka och blängde ilsket. ”Varför just jag?” mumlade hon. ”Det var inte mitt fel!”

Långt ut över slätten fanns det hundratals sådana grupper. Var och en hade klagomål att anföra inför Gud för att han tillåt ondska och lidande i sin värld. Gud var ju lycklig som fick leva i en himmel där allt var ljuvlighet och ljus, där det inte fanns gråt eller fruktan, svält eller hat. Vad visste Gud egentligen om allt som människan måste lida i den här världen? För Gud hade ju en mycket skyddad tillvaro, menade de.

Några av grupperna skickade fram sina ledare, utsedda därför att de hade lidit mest. En jude, en svart man, en person från Hiroshima, en deformerad krympling, ett neurosedynskadat barn. De rådgjorde med varandra på mitten av planen. Till slut var de färdiga att lägga fram sin sak. Allt var väl uttänkt.

Innan Gud kunde anses kvalificerad att var domare över dem måste han lida det de hade genomlidit. Beslutet innebar att Gud skulle dömas att leva på jorden – som människa!

”Låt honom födas som jude! Låt människor tvivla på äktheten i hans börd! Ge honom ett arbete som är så svårt att till och med hans familj anser honom vara från sina sinnen när han försöker utföra det! Låt honom bli bedragen av sina bästa vänner! Ställ honom inför falska anklagelser, låt honom fällas av en partisk jury och dömas av en feg domare! Tortera honom!

Och låt honom så till sist få se vad det är att vara verkligt ensam! Låt honom sedan dö! Låt honom dö på ett sådant sätt att det inte råder minsta tvivel om att verkligen är död! Skaffa fram en mängd vittnen som kan bekräfta det!”

Medan de olika ledarna föredrog sin del av domen hördes gillande utrop från den samlade folkmassan. Och när den sista hade föredragit domen blev det tyst länge. Ingen sade ett ord. Ingen rörde sig. Plötsligt insåg alla att Gud redan hade gått in under domen.

Är verkligen himlen särskilt viktig?

I dag är det Alla helgons dag. En dag då vi minns de som har dött, men också en dag då många tänker på livet efter detta. Men om man är en modern nutidsmänniska är det då viktigt att tänka på himlen? Är det inte till och med lite livsfrånvänt att göra det? Kan man verligen gå omkring och njuta av livet här och nu och samtidigt tänka på döden?

Jag tror att det inte behöver vara någon motsats mellan att verkligen leva livet här och nu och njuta av allt det som är bra och gott, och samtidigt tänka, eller till och med längta till himlen. Jag tror till och med att vi behöver tänka på himlen ibland för att både orka och ha målet tydligt för oss. Om vi har himlen som mål tror jag nämligen att det hjälper mig att korrigera mitt liv här och nu, så att det både blir bättre för mig och mina medmänniskor.

Däremot tror jag inte att himlen är en belöning för att har har levt ett bra och gott liv här. Det skulle verkligen vara orättvist mot alla dem som på något sätt inte kan leva ett gott och bra liv pga t ex livsomständigheter. Vägen till himlen tror jag går genom att jag tydligt säger att jag vill leva i en gemenskap med Gud redan här och nu.

Det finns en berättelse om Florens maj Chadwick (1918 - 1995) som var amerikansk simmerska som kan hjälpa oss att förstå varför det är så vikitgt att vi ibland tänker på himlen.

År 1952 var Florence den första kvinnan att försöka simma 21 miles mellan Catalina Island och Kalifoniens kust. Hela vägen var hon flankerad av små båtar som såg till att hajarna inte fick tag i henne och var beredda att hjälpa henne om hon blev skadad eller trött. Vädret var dåligt helat tiden. Dimman var så tjock att hon knappt såg följebåtarna. Efter ungefär 15 timmar i tjock dimma började Florens tvivla på sin förmåga, och hon berättade för sin mor, som var i en av båtarna, att hon inte trodde att hon kunde göra det. Hon simmade i en timme till innan hon bad att de skulle hjälpa henne upp i en av båtarna, oförmögna att se kusten på grund av dimma. När hon satt i båten upptäckte hon ut att hon hade slutat simma bara en halv miles bort från sitt målet, dvs bara några hundra meter. Hon sa efteråt till en reporter, "Jag vill inte ursäkta mig, men om jag kunde ha sett land jag vet att jag skulle ha klarat det." Dimman hade gjort henne oförmögen att se sitt mål, och det fick henne att känna det som om det var kört.

Två månader senare försökte hon igen. Dimman var lika tät, men den här gången klarade hon det. Efter 13 timmar, 47 minuter och 55 sekunder, nådde hon den kaliforniska kusten. Hennes egen förklaring var att hon hade en bild av strandlinjen framför sig hela tiden.

Jag tror att både Du och jag bättre kan klara av livet om vi har himlen som mål! Hoppas att du får en fin dag idag!

Jag vet redan allt!

”Jag vet redan allt så jag behöver egentligen inte gå på några mer gudstjänster i mitt liv!” Någon sa så, och utifrån vad jag förstår så var det en vuxen, mogen människa. Den som berättade det var ledsen över attityden. Kommentaren fick mig att fundera.

Vad händer med oss när vi blir färdiga, oavsett vad det gäller? Vad händer när vi förlorar vår nyfikenhet och längtan efter att få upptäcka mer av något. Personligen tror jag att det är då vi förlorar vårt intresse och vårt engagemang. Om jag redan kan och vet allt så finns det ju ingen anledning att engagera sig vidare i det.

Det är ju precis det här som reklammakarna försöker få oss att komma ur när de presenterar nya produkter. Tänk dig ett rengöringsmedel som kommer att revolutionera hela din städtillvaro. De vill att vi ska bli nyfikna och engagera oss, i det som vi redan kan och vet, och som jag tror att de flesta gör på rutin.

Tillbaka till kyrklivet och gudstjänsterna som är en stor del av min vardag. Kan jag komma dit där ”jag redan vet/kan allt” så jag inte behöver något mer? Jag tror inte det, därför att ”Gud ord är levande och verksamt”. I och för sig kan jag nog lära mig allt som hårdfakta, men eftersom både Bibeln och gudstjänsten är tänkt att vara ett redskap i livet, så tror jag att det alltid finns något nytt att lära och erfara. Det jag lärde mig igår kan bli något nytt idag därför att mitt liv är i en annan fas och det behövs på ett annat sätt.

Någon formulerade det så här att ”vi kan svälta oss mätta och äta oss hungriga”. Ju mer jag lär och upptäcker om något, dvs ju mindre färdig jag låter mig vara, desto mer finns det att få. Och ju färdigare jag blir desto mättare/mer ointresserad blir jag.

Kanske är det vår färdighet och vår brist på längtan som ibland gör det så tråkigt och det tror jag var det sista Jesus ville att våra liv skulle vara. Han som sa att han har kommit för att vi skulle få ett liv där livet spränger alla vallar.

Anti-stress

Jag är tillbaka i bloggvärlden efter ett långt uppehåll. Orsakerna är många, men jag skriver, så får jag se om någon orkar läsa.

I morse när jag stod i duschen läste jag på duschcremen. Det brukar inte vara min främsta morgonlektyr, men idag hände det. Längst ned på flaskan stod det "Anti-stress". Det verkar väldigt ambitiöst av företaget som producerat den att påstå att den skulle göra mig mindre stressad. Som den småbarnsförälder jag är så räcker det inte med en lila, väldoftande duschcreme. Tror de verkligen det? Jag har god lust att be dem förklara hur det skulle kunna göra mig mindre stressad bland frukostgröten, gympapåsar, tandborstning och en hund som dessutom ska ut och rastas. (Som tur är har mannen ett stort behov av frisk luft på morgonen, så jag ska inte beklaga mig.)

Nej, för mig behövs det något mer än en duschcreme. Jag behöver Honom "som för mig till vatten där jag finner ro"! Med Gud som är med mig kan jag faktiskt hitta det där lugnet även om tempot ibland är högt.