I dag är det Alla helgons dag. En dag då vi minns de som har dött, men också en dag då många tänker på livet efter detta. Men om man är en modern nutidsmänniska är det då viktigt att tänka på himlen? Är det inte till och med lite livsfrånvänt att göra det? Kan man verligen gå omkring och njuta av livet här och nu och samtidigt tänka på döden?
Jag tror att det inte behöver vara någon motsats mellan att verkligen leva livet här och nu och njuta av allt det som är bra och gott, och samtidigt tänka, eller till och med längta till himlen. Jag tror till och med att vi behöver tänka på himlen ibland för att både orka och ha målet tydligt för oss. Om vi har himlen som mål tror jag nämligen att det hjälper mig att korrigera mitt liv här och nu, så att det både blir bättre för mig och mina medmänniskor.
Däremot tror jag inte att himlen är en belöning för att har har levt ett bra och gott liv här. Det skulle verkligen vara orättvist mot alla dem som på något sätt inte kan leva ett gott och bra liv pga t ex livsomständigheter. Vägen till himlen tror jag går genom att jag tydligt säger att jag vill leva i en gemenskap med Gud redan här och nu.
Det finns en berättelse om Florens maj Chadwick (1918 - 1995) som var amerikansk simmerska som kan hjälpa oss att förstå varför det är så vikitgt att vi ibland tänker på himlen.
År 1952 var Florence den första kvinnan att försöka simma 21 miles mellan Catalina Island och Kalifoniens kust. Hela vägen var hon flankerad av små båtar som såg till att hajarna inte fick tag i henne och var beredda att hjälpa henne om hon blev skadad eller trött. Vädret var dåligt helat tiden. Dimman var så tjock att hon knappt såg följebåtarna. Efter ungefär 15 timmar i tjock dimma började Florens tvivla på sin förmåga, och hon berättade för sin mor, som var i en av båtarna, att hon inte trodde att hon kunde göra det. Hon simmade i en timme till innan hon bad att de skulle hjälpa henne upp i en av båtarna, oförmögna att se kusten på grund av dimma. När hon satt i båten upptäckte hon ut att hon hade slutat simma bara en halv miles bort från sitt målet, dvs bara några hundra meter. Hon sa efteråt till en reporter, "Jag vill inte ursäkta mig, men om jag kunde ha sett land jag vet att jag skulle ha klarat det." Dimman hade gjort henne oförmögen att se sitt mål, och det fick henne att känna det som om det var kört.
Två månader senare försökte hon igen. Dimman var lika tät, men den här gången klarade hon det. Efter 13 timmar, 47 minuter och 55 sekunder, nådde hon den kaliforniska kusten. Hennes egen förklaring var att hon hade en bild av strandlinjen framför sig hela tiden.
Jag tror att både Du och jag bättre kan klara av livet om vi har himlen som mål! Hoppas att du får en fin dag idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar