Ibland blir även jag mållös...

Snubblade på det här klippet idag.



Jag, vad ska man säga? HJÄLP!!!

Att bli vacker kostar 10,5 miljarder kronor!

I går kväll såg jag på TV att i Storbritannien spenderar man 10,5 miljarder kr varje år på kosmetika! Om man nu tänker att man blir vackrare av en massa smink så undrar jag hur våra brittiska vänner skulle se ut om de inte la ner de enorma summorna?

I veckan berättade en av våra vänner som jobbar i Kenya att de barnen som finns i byn nästan inte får någon mat alls under skollovet som är 6 veckor. Det finns varken mat eller pengar att köpa maten för, så föräldrarna väljer att ge barnen mat på kvällen så de får somna mätta och sova under natten. På dagen försöker de få barnen att inte tänka på att de är hungriga utan istället leka bort hungern.

För ett par veckor sedan var jag och köpte julklappar. Korgen blev välfylld och allt var till människor som jag älskar, men som redan har så mycket saker att de inte kan använda allt de har. När jag nästan var klar ringde sonen och påminde mig om att jag också skulle köpa saker till "operation julklappen". Det är en möjlighet för svenska skolbarn att få ge bort en julklapp till barn i Ukraina som inte får någon julklapp alls. När jag gick där i affären och plockade ned ritblock, pennor, någon tvål, tandborste och tandkräm i krogen så blev det plötsligt en helt annan mening med hela julklappsinköpen. Plötsligt insåg jag att nu gjorde jag verkligen det som julen handlar om. Köpte saker för att ge bort till den som verkligen behöver det.

Ibland skyller vi på Gud för att det är sådan svält och sådan fattigdom, men jag undrar om det verkligen är hans fel? Har inte jag ett ansvar för hur jag lever mitt liv och vilka konsekvenser det får för alla andra? Om jag väljer att bidra till de där 10,5 miljarderna som läggs ut på smink,(eller hur mycket det nu är i Sverige), borde jag inte då fundera på om jag kan omprioritera så ett fattigt barn i Kenya kan slippa vara hungrig hela dagarna?

Om du vill vara med och ge ett bidrag till de hungriga barnen så hör av dig så får du ett konto nr som du kan sätta in pengarna på. Allt du ger går direkt till barnen, inga pengar försvinner på vägen i form av adm. avgifter, osv.

Annars kanske du ska köpa en ko i julklapp till någon som egentligen inte behöver något? Kon får inte den personen utan någon som kan få sitt liv förvandlat genom det. Gå in på http://www.erikshjalpen.se Där finns en hel mängd andra presenter du kan ge i varierande prisklasser så passa på att gör någon glad genom att hjälpa en annan!

Hoppas att du vill vara med och hjälpa någon som behöver det den här julen!

En parkerad anka!

En parkerad anka!
Förra veckan stötte jag på den här skylten utanför en kyrkan som jag besökte. Kommunen hade valt att kalla parkeringen för "Ankdammen".
En parkering utanför en kyrka som kallas för "Ankdammen" kan inte vara särskilt smickrande.

Faktum är att jag tror att både skylten med "P" och skylten med "Ankdamm" borde vara något av det vi fruktar mycket som församlingar. Inte vill vi parkera oss i våra kyrkor och låta de bli ankdammar?!? Nej, kyrkan måste få vara, och ska vara, något annat än en ankdamm. Bästa sättet måste vara att röra sig bland en hel mängd människor och sammanhang som hjälper oss att se vilka frågor som tenderar bli ankdammsfrågor och vilka frågor som är relevanta. Och för att det ska bli rörelse kan vi givetvis inte parkera oss på plats. Jag tror faktiskt att de där två begreppen hör ihop mer än vi tror; "Parkering" och "Ankdamm"!

Förresten det är nog inte bara i kyrkan det riskerar bli ankdamm om vi parkerar oss för länge. Det kan det nog bli lite här och där!

Och så kanske det är på sin plats att jag ändå berättar att ursprunget till namnet "Ankdammen" antagligen inte hade att göra med kyrkan som låg där till vänster, utan det var nog ankdammarna på höger sida som hade gett namnet åt parkeringen. Hoppas jag!

Ha en bra fortsättning på dagen och akta dig för att bli en parkerad anka!
/Maritha

Är verkligen himlen särskilt viktig?

I dag är det Alla helgons dag. En dag då vi minns de som har dött, men också en dag då många tänker på livet efter detta. Men om man är en modern nutidsmänniska är det då viktigt att tänka på himlen? Är det inte till och med lite livsfrånvänt att göra det? Kan man verligen gå omkring och njuta av livet här och nu och samtidigt tänka på döden?

Jag tror att det inte behöver vara någon motsats mellan att verkligen leva livet här och nu och njuta av allt det som är bra och gott, och samtidigt tänka, eller till och med längta till himlen. Jag tror till och med att vi behöver tänka på himlen ibland för att både orka och ha målet tydligt för oss. Om vi har himlen som mål tror jag nämligen att det hjälper mig att korrigera mitt liv här och nu, så att det både blir bättre för mig och mina medmänniskor.

Däremot tror jag inte att himlen är en belöning för att har har levt ett bra och gott liv här. Det skulle verkligen vara orättvist mot alla dem som på något sätt inte kan leva ett gott och bra liv pga t ex livsomständigheter. Vägen till himlen tror jag går genom att jag tydligt säger att jag vill leva i en gemenskap med Gud redan här och nu.

Det finns en berättelse om Florens maj Chadwick (1918 - 1995) som var amerikansk simmerska som kan hjälpa oss att förstå varför det är så vikitgt att vi ibland tänker på himlen.

År 1952 var Florence den första kvinnan att försöka simma 21 miles mellan Catalina Island och Kalifoniens kust. Hela vägen var hon flankerad av små båtar som såg till att hajarna inte fick tag i henne och var beredda att hjälpa henne om hon blev skadad eller trött. Vädret var dåligt helat tiden. Dimman var så tjock att hon knappt såg följebåtarna. Efter ungefär 15 timmar i tjock dimma började Florens tvivla på sin förmåga, och hon berättade för sin mor, som var i en av båtarna, att hon inte trodde att hon kunde göra det. Hon simmade i en timme till innan hon bad att de skulle hjälpa henne upp i en av båtarna, oförmögna att se kusten på grund av dimma. När hon satt i båten upptäckte hon ut att hon hade slutat simma bara en halv miles bort från sitt målet, dvs bara några hundra meter. Hon sa efteråt till en reporter, "Jag vill inte ursäkta mig, men om jag kunde ha sett land jag vet att jag skulle ha klarat det." Dimman hade gjort henne oförmögen att se sitt mål, och det fick henne att känna det som om det var kört.

Två månader senare försökte hon igen. Dimman var lika tät, men den här gången klarade hon det. Efter 13 timmar, 47 minuter och 55 sekunder, nådde hon den kaliforniska kusten. Hennes egen förklaring var att hon hade en bild av strandlinjen framför sig hela tiden.

Jag tror att både Du och jag bättre kan klara av livet om vi har himlen som mål! Hoppas att du får en fin dag idag!

Är du densamma nu som när du tittade dig i spegeln i morse?

Självbild? Vem är du när ingen ser dig? När du är som mest sann och trovärdig? Reklam i alla ära, men visst säger det här klippet något om oss alla? Även om vi inte gör så drastiska retuscheringar av oss själva, så visst finns risken att en och annan mask åker på under dagen?
Du är du och du duger, glöm inte det!

Jag vet redan allt!

”Jag vet redan allt så jag behöver egentligen inte gå på några mer gudstjänster i mitt liv!” Någon sa så, och utifrån vad jag förstår så var det en vuxen, mogen människa. Den som berättade det var ledsen över attityden. Kommentaren fick mig att fundera.

Vad händer med oss när vi blir färdiga, oavsett vad det gäller? Vad händer när vi förlorar vår nyfikenhet och längtan efter att få upptäcka mer av något. Personligen tror jag att det är då vi förlorar vårt intresse och vårt engagemang. Om jag redan kan och vet allt så finns det ju ingen anledning att engagera sig vidare i det.

Det är ju precis det här som reklammakarna försöker få oss att komma ur när de presenterar nya produkter. Tänk dig ett rengöringsmedel som kommer att revolutionera hela din städtillvaro. De vill att vi ska bli nyfikna och engagera oss, i det som vi redan kan och vet, och som jag tror att de flesta gör på rutin.

Tillbaka till kyrklivet och gudstjänsterna som är en stor del av min vardag. Kan jag komma dit där ”jag redan vet/kan allt” så jag inte behöver något mer? Jag tror inte det, därför att ”Gud ord är levande och verksamt”. I och för sig kan jag nog lära mig allt som hårdfakta, men eftersom både Bibeln och gudstjänsten är tänkt att vara ett redskap i livet, så tror jag att det alltid finns något nytt att lära och erfara. Det jag lärde mig igår kan bli något nytt idag därför att mitt liv är i en annan fas och det behövs på ett annat sätt.

Någon formulerade det så här att ”vi kan svälta oss mätta och äta oss hungriga”. Ju mer jag lär och upptäcker om något, dvs ju mindre färdig jag låter mig vara, desto mer finns det att få. Och ju färdigare jag blir desto mättare/mer ointresserad blir jag.

Kanske är det vår färdighet och vår brist på längtan som ibland gör det så tråkigt och det tror jag var det sista Jesus ville att våra liv skulle vara. Han som sa att han har kommit för att vi skulle få ett liv där livet spränger alla vallar.

Anti-stress

Jag är tillbaka i bloggvärlden efter ett långt uppehåll. Orsakerna är många, men jag skriver, så får jag se om någon orkar läsa.

I morse när jag stod i duschen läste jag på duschcremen. Det brukar inte vara min främsta morgonlektyr, men idag hände det. Längst ned på flaskan stod det "Anti-stress". Det verkar väldigt ambitiöst av företaget som producerat den att påstå att den skulle göra mig mindre stressad. Som den småbarnsförälder jag är så räcker det inte med en lila, väldoftande duschcreme. Tror de verkligen det? Jag har god lust att be dem förklara hur det skulle kunna göra mig mindre stressad bland frukostgröten, gympapåsar, tandborstning och en hund som dessutom ska ut och rastas. (Som tur är har mannen ett stort behov av frisk luft på morgonen, så jag ska inte beklaga mig.)

Nej, för mig behövs det något mer än en duschcreme. Jag behöver Honom "som för mig till vatten där jag finner ro"! Med Gud som är med mig kan jag faktiskt hitta det där lugnet även om tempot ibland är högt.