Är verkligen himlen särskilt viktig?

I dag är det Alla helgons dag. En dag då vi minns de som har dött, men också en dag då många tänker på livet efter detta. Men om man är en modern nutidsmänniska är det då viktigt att tänka på himlen? Är det inte till och med lite livsfrånvänt att göra det? Kan man verligen gå omkring och njuta av livet här och nu och samtidigt tänka på döden?

Jag tror att det inte behöver vara någon motsats mellan att verkligen leva livet här och nu och njuta av allt det som är bra och gott, och samtidigt tänka, eller till och med längta till himlen. Jag tror till och med att vi behöver tänka på himlen ibland för att både orka och ha målet tydligt för oss. Om vi har himlen som mål tror jag nämligen att det hjälper mig att korrigera mitt liv här och nu, så att det både blir bättre för mig och mina medmänniskor.

Däremot tror jag inte att himlen är en belöning för att har har levt ett bra och gott liv här. Det skulle verkligen vara orättvist mot alla dem som på något sätt inte kan leva ett gott och bra liv pga t ex livsomständigheter. Vägen till himlen tror jag går genom att jag tydligt säger att jag vill leva i en gemenskap med Gud redan här och nu.

Det finns en berättelse om Florens maj Chadwick (1918 - 1995) som var amerikansk simmerska som kan hjälpa oss att förstå varför det är så vikitgt att vi ibland tänker på himlen.

År 1952 var Florence den första kvinnan att försöka simma 21 miles mellan Catalina Island och Kalifoniens kust. Hela vägen var hon flankerad av små båtar som såg till att hajarna inte fick tag i henne och var beredda att hjälpa henne om hon blev skadad eller trött. Vädret var dåligt helat tiden. Dimman var så tjock att hon knappt såg följebåtarna. Efter ungefär 15 timmar i tjock dimma började Florens tvivla på sin förmåga, och hon berättade för sin mor, som var i en av båtarna, att hon inte trodde att hon kunde göra det. Hon simmade i en timme till innan hon bad att de skulle hjälpa henne upp i en av båtarna, oförmögna att se kusten på grund av dimma. När hon satt i båten upptäckte hon ut att hon hade slutat simma bara en halv miles bort från sitt målet, dvs bara några hundra meter. Hon sa efteråt till en reporter, "Jag vill inte ursäkta mig, men om jag kunde ha sett land jag vet att jag skulle ha klarat det." Dimman hade gjort henne oförmögen att se sitt mål, och det fick henne att känna det som om det var kört.

Två månader senare försökte hon igen. Dimman var lika tät, men den här gången klarade hon det. Efter 13 timmar, 47 minuter och 55 sekunder, nådde hon den kaliforniska kusten. Hennes egen förklaring var att hon hade en bild av strandlinjen framför sig hela tiden.

Jag tror att både Du och jag bättre kan klara av livet om vi har himlen som mål! Hoppas att du får en fin dag idag!

Är du densamma nu som när du tittade dig i spegeln i morse?

Självbild? Vem är du när ingen ser dig? När du är som mest sann och trovärdig? Reklam i alla ära, men visst säger det här klippet något om oss alla? Även om vi inte gör så drastiska retuscheringar av oss själva, så visst finns risken att en och annan mask åker på under dagen?
Du är du och du duger, glöm inte det!

Jag vet redan allt!

”Jag vet redan allt så jag behöver egentligen inte gå på några mer gudstjänster i mitt liv!” Någon sa så, och utifrån vad jag förstår så var det en vuxen, mogen människa. Den som berättade det var ledsen över attityden. Kommentaren fick mig att fundera.

Vad händer med oss när vi blir färdiga, oavsett vad det gäller? Vad händer när vi förlorar vår nyfikenhet och längtan efter att få upptäcka mer av något. Personligen tror jag att det är då vi förlorar vårt intresse och vårt engagemang. Om jag redan kan och vet allt så finns det ju ingen anledning att engagera sig vidare i det.

Det är ju precis det här som reklammakarna försöker få oss att komma ur när de presenterar nya produkter. Tänk dig ett rengöringsmedel som kommer att revolutionera hela din städtillvaro. De vill att vi ska bli nyfikna och engagera oss, i det som vi redan kan och vet, och som jag tror att de flesta gör på rutin.

Tillbaka till kyrklivet och gudstjänsterna som är en stor del av min vardag. Kan jag komma dit där ”jag redan vet/kan allt” så jag inte behöver något mer? Jag tror inte det, därför att ”Gud ord är levande och verksamt”. I och för sig kan jag nog lära mig allt som hårdfakta, men eftersom både Bibeln och gudstjänsten är tänkt att vara ett redskap i livet, så tror jag att det alltid finns något nytt att lära och erfara. Det jag lärde mig igår kan bli något nytt idag därför att mitt liv är i en annan fas och det behövs på ett annat sätt.

Någon formulerade det så här att ”vi kan svälta oss mätta och äta oss hungriga”. Ju mer jag lär och upptäcker om något, dvs ju mindre färdig jag låter mig vara, desto mer finns det att få. Och ju färdigare jag blir desto mättare/mer ointresserad blir jag.

Kanske är det vår färdighet och vår brist på längtan som ibland gör det så tråkigt och det tror jag var det sista Jesus ville att våra liv skulle vara. Han som sa att han har kommit för att vi skulle få ett liv där livet spränger alla vallar.