Ur dramat ”Den långa tystnaden”
Vid tidens ände fanns miljarder människor utspridda på en stor slätt framför Guds tron. De flesta skyggade för det klara ljusskenet framför dem. Men några grupper långt fram i mängden pratade upphetsat – nästan påstridigt.
”Kan Gud döma oss? Vad vet han om lidande?” fräste en näsvis ung brunett. Hon drog upp en ärm för att visa ett intatuerat nummer från ett nazistiskt koncentrationsläger. ”Vi fick lida… vi piskades… torterades … dödes!”
I en annan grupp knäppte en svart pojke upp skjortkragen. ”Vad säger ni om det här?” frågade han och visade det otäcka märket efter ett rep runt halsen. ”Lynchad… inte för något brott utan bara för att jag var svart!”
Bland några andra väntande stod en gravid skolflicka och blängde ilsket. ”Varför just jag?” mumlade hon. ”Det var inte mitt fel!”
Långt ut över slätten fanns det hundratals sådana grupper. Var och en hade klagomål att anföra inför Gud för att han tillåt ondska och lidande i sin värld. Gud var ju lycklig som fick leva i en himmel där allt var ljuvlighet och ljus, där det inte fanns gråt eller fruktan, svält eller hat. Vad visste Gud egentligen om allt som människan måste lida i den här världen? För Gud hade ju en mycket skyddad tillvaro, menade de.
Några av grupperna skickade fram sina ledare, utsedda därför att de hade lidit mest. En jude, en svart man, en person från Hiroshima, en deformerad krympling, ett neurosedynskadat barn. De rådgjorde med varandra på mitten av planen. Till slut var de färdiga att lägga fram sin sak. Allt var väl uttänkt.
Innan Gud kunde anses kvalificerad att var domare över dem måste han lida det de hade genomlidit. Beslutet innebar att Gud skulle dömas att leva på jorden – som människa!
”Låt honom födas som jude! Låt människor tvivla på äktheten i hans börd! Ge honom ett arbete som är så svårt att till och med hans familj anser honom vara från sina sinnen när han försöker utföra det! Låt honom bli bedragen av sina bästa vänner! Ställ honom inför falska anklagelser, låt honom fällas av en partisk jury och dömas av en feg domare! Tortera honom!
Och låt honom så till sist få se vad det är att vara verkligt ensam! Låt honom sedan dö! Låt honom dö på ett sådant sätt att det inte råder minsta tvivel om att verkligen är död! Skaffa fram en mängd vittnen som kan bekräfta det!”
Medan de olika ledarna föredrog sin del av domen hördes gillande utrop från den samlade folkmassan. Och när den sista hade föredragit domen blev det tyst länge. Ingen sade ett ord. Ingen rörde sig. Plötsligt insåg alla att Gud redan hade gått in under domen.
