I familjen finns det en hund, allmänt kallad Lurvas, men ibland även hundrackarn. Trevlig, mjuk och go på alla sätt, men han har inte förstått sin plats i tillvaron. Får han själv berstämma så lägger han sig allra helst i en dörröppning eller mitt på golvet där vi oftast går, så vi måste kliva över honom.
Han är inte bara snäll och go, han är dessutom opålitlig, för allt som oftast när jag kliver över honom bestämmer han sig för att just då resa på sig. 30 kg hund får en att snubbla rejält. Ingen trevlig upplevelse alls.
Han gör så att jag hela tiden måste observera vart jag sätter fötterna och måste planera min framfart i huset. Han ligger i vägen och det stör mig!
Ibland funderar jag på om det kan vara likadant i andra relationer. Människor ligger kanske inte i vägen rent bokstavligen, men våra uppfattningar är olika om saker och ting och hur det ska göras och det kan störa mig. (Jag stör säkert dem lika mycket!) Men de får mig att tänka till var jag sätter ner fötterna, hur jag väljer att gå och när det är viktigt att lyfta på hatten och bara gå vidare, eller när det faktist är värt att risker att snubbla, men ändå nå målet.
En klok man sa en gång att "som järn skärper järn så skärper den ena människan den andra". Det ligger nog rätt mycket i det. Men hundar står det inget om i den sekvensen, så jag håller fast vid: Hunden ligger i vägen och det stör mig!
Ha en bra dag, med eller utan störiga hundar!
/Maritha
